Hur det kristna gudstjänstlivet i Korinth tog sin början
Kanske Paulus anträdde resan till Korinth från Athen i en lite nedslagen stämning. Visserligen hade aposteln lyckats omvända några som hade hört hans tal på Areopagen, krigsguden Ares kulle i den anrika men politiskt numera föga betydande staden, men någon församling hade han inte grundat i Athen. Han kunde förstås trösta sig med att han hade haft större framgång i det område som idag utgör norra Grekland. Både i Filippi, Thessalonike och Beroia hade han lämnat efter sig organiserade kristna menigheter.
Det första brev av Paulus hand som vi har tillgång till skrev han till Thessalonike under sitt första besök i Grekland på väg från nämnda stad via Athen till Korinth. I brevet får vi veta hur aposteln såg tillbaka på sin nyligen avslutade pionjärinsats uppe i Makedonien. När Paulus och hans kompanjoner Silas och Timotheos hade anlänt till Thessalonike tog man emot deras predikan som ett budskap från Gud. Vad thessalonikerna fick höra var inte en serie roliga berättelser. Istället kom apostlarna med en allvarsmättad förkunnelse om en ganska nära förestående oundviklig kosmisk katastrof som skulle innebära Guds vredesdom över världen. Nu gällde det att vända sig bort från avgudarna för att istället tjäna den sanne och levande Guden. Denna aspekt av den tidiga kristna predikan hade en lång förhistoria. Den överväldigande majoriteten av den judiska religionens företrädare såg alla andra gudar som blinda och stumma människopåfund. Denna inställning hade en fast förankring i de heliga skrifter som judarna byggde sin tro och sitt liv på. Ändå var det inte den traditionella judiska monoteismen som utgjorde särmärket för den paulinska förkunnelse som vi möter i Första brevet till Thessalonike, utan tron på Guds Son, Herren Jesus Kristus. Han hade lidit, dött och uppstått. I samband med den nära förestående slutkatastrofen skulle han komma tillbaka för att föra dem som trodde på honom till Gud i himlen.
Paulus är glad och tacksam över att medlemmarna i församlingen i Thessalonike är verksamma i tron, uppoffrar sig i kärlek och håller ut i hoppet. Han berömmer dem för deras kärlek till bröderna, men varnar dem samtidigt för synder och förvillelser. Paulus räknar nämligen med att hans verksamhet i Thessalonike i värsta fall kunde omintetgöras av frestaren. Men han konstarerar att thessalonikerna inte hör mörkret till utan att de är ljusets söner. Här liknar apostelns vokabulär igen den judiska, närmare bestämt den som möter oss i skrifterna från Qumran vid Döda havet. Man kan säga att Paulus i likhet med nämnda dokument företräder en eskatologisk dualism. En stark spänning råder mellan å ena sidan den nuvarande mörka tiden och den kommande ljusa tiden. Den förra behärskas av destruktiva krafter, döden, djävulen, demoner och hedniska lidelser. Den senare innebär uppståndelse och liv i himlen. Men Paulus säger till thessalonikerna att de inte lever i mörkret. Mörkret har alltså inte övertaget. Termen ”frihet” förekommer inte ännu i Första brevet till Thessalonike. Men man kan ändå säga att Paulus redan här tar upp teman som i senare brev är förknippade med hans frihetsbegrepp. Dödahavsrullarna ser den avgörande kampen mellan ljusets och mörkrets företrädare som något framtida. Men för Paulus är Kristi död och uppståndelse ett avgörande frälsningsskeende som redan har ägt rum. Det utgör grunden för både thessalonikernas vardag och deras framtid. Också Anden är verksam både i vardagsliv och gudstjänst. ”Utsläck inte Anden” lyder Paulus förmaning.
Den starka eskatologiska spänning som Paulus levde i skapade alltså inte ett ointresse för vardagens konkreta frågor. Den hindrade honom inte heller från att arbeta för fasta strukturer i församlingen i Thessalonike. Han talar i sitt brev om dem som står i spetsen för församlingen och som vägleder dess medlemmar. Aposteln redogör inte direkt för vad dessa ledande personer ägnar sig åt. Men han säger ändå att de har ”det tyngsta arbetet” i församlingen. Paulus uppmanar thessalonikerna till kärleksgärningar, bön och profetisk förkunnelse. Därför kan man anta att församlingsledarna också sysslade med både predikan, organisering av gudstjänstliv och diakonal verksamhet.
Det var alltså med omsorg om en nyligen grundad församling som Paulus någongång under åren 49-50 e.Kr. närmade sig Korinth, huvudorten i den romerska provinsen Achaja. Där han hade för avsikt att starta ett nytt projekt. Han hade ju redan en viss vana i det avseendet. Grunddragen i hans ideologi känner vi från hans första brev till Thessalonike. Aposteln kan ha lagt upp sin strategi ombord på ett fartyg på en sjöresa från Athen förbi ön Salamis till Korinths hamnstad Kenchrea vid den Saroniska viken. Om han färdades under hösten eller vintern han kan också ha planerat sina kommande åtgärder sittande på en åsnas rygg de sex milen västeröver mot Korinthiska näset längs en delvis ganska hög och oländig kust. Det är svårt att veta om Paulus, vars Herre hade avrättats av romarna på samma sätt som man tog livet av bl.a. upproriska slavar, reflekterade över imperiets framfart i området knappt 200 år tidigare. År 146 f.Kr. hade nämligen det Korinthiska näset fått bevittna ett ohyggligt skådespel. Samma år Kartago förstördes försökte också innevånarna i Korinth bjuda romarna motstånd. Efter att korinthiernas styrkor hade besegrats av befälhavaren Mummius soldater utkrävde romarna en fruktansvärd hämnd. Alla korinthiska män som greps avrättades, kvinnor och barn såldes som slavar och staden Korinth jämnades nästan med marken.
Korinth hade sedan gammalt högt anseende bland grekiska stadsstater. Redan de grekiska sagorna nämner Korinth i samband med berättelsen om Jason som seglade till Svarta havets kust för att hemföra det gyllene skinnet. I Korinth dräpte Jasons försmådda hustru Medea parets båda barn som hämnd för mannens svek. Denna berättelse utnyttjades av Euripides i en av hans mest berömda tragedier. Tack vare sin stads strategiskt förmånliga läge kunde korinthierna kontrollera landtrafiken över näset som förenade Peloponnesos med det övriga Grekland. Stadens centrum låg ca. tre km i sydlig riktning från Korinthiska viken vid foten av berget Akrokorinth, vars högsta punkt ligger 575 m över havet och där stadens invånare kunde ta skydd under svåra tider. Förutsättningen för detta var att det fanns en källa med friskt vatten uppe på berget. Källan finns fortfarande kvar, men av egen erfarenhet vet jag att vattnet numera inte alltid är av bästa kvalitet.
Vare sig Paulus anlände till det Korinthiska näset landvägen eller sjövägen kunde han inte undgå att observera ett stort tempel helgat åt havsguden Poseidon. I anslutning till templet som låg ett par tre km norr om Kenchrea fanns ett stadion som var vida känt redan under Greklands klassiska tid. Här firades vartannat år de s.k. isthmiska idrottsspelen, ett av de fyra panhellenska spel som antiken kände till. De tre övriga var spelen i Olympia, Delfi och Nemea. Paulus kom att stanna ett och ett halvt år i Korinth. Därför är det troligt att han på något sätt kom i kontakt med de spel som hölls på näset år 51 e.Kr. I Första brevet till korinthierna nämner aposteln den krans som en segrare i idrottstävlingar pryddes med. Hans jämförelse mellan den krans som vissnar och den som inte gör det får en intressant relief av att den segerkrans som utdelades vid de isthmiska spelen var ganska speciell. Den utgjordes inte av en lagerkrans som i Delfi eller en olivkrans som i Olympia utan den bestod av en krans av vissnad persilja eller selleri. Under Korinths förnedringstid efter förstörelsen administrerades spelen av en grannstad, men under Paulus tid var det igen Korinth som hade hand om dem. Spelens status var så hög att t.o.m. kejsar Nero deltog en gång. Han segrade såväl i de musiska grenarna, där han sjöng ett ode till sin lyra, som i de atletiska tävlingarna. Det senare möjliggjordes av att hans handgångna män kvällen före tävlingen mörbultade hans hårdaste konkurrent.
Det Korinth Paulus får skåda när han har lämnat näsets smalaste ställe med Poseidontemplet en knapp mil bakom sig är ingen landsortsby precis, inte heller en stad av ruckel provisoriskt resta över gamla ruiner. Det som möter Paulus är en ståtlig stad, delvis byggd i marmor, inte alltid vit utan målad i alla regnbågens färger. Av en del forskare idag bedöms det romerska Korinth som en artificiell imperialistisk kuliss. Av andra betraktas platsen som det andra Rom, det viktigaste administrativa centret i den del av det romerska världsväldet där den av romarna så beundrade klassiska grekiska kulturen föddes och blomstrade. På långt håll kunde Paulus se monumentala byggnader av olika slag: en teater, tempel, basilikor, d.v.s. administrationsbyggnader för olika ändamål. Hur skall man förklara detta att Korinth upplever ett sådant uppsving trots romarnas brutala behandling av staden i mitten av andra århundradet f.Kr? Orsaken har vi att söka i Julius Caesars blick för politiska och strategiska realiteter. Detta ser vi också i hans beslut att ge judarna speciella privilegier inom imperiets gränser. I mars 44 f.Kr., kort innan han blev mördad, grundade Julius Caesar staden Korinth på nytt och gav den namnet Colonia Laus Julia Corinthiensis. Han hade liknande planer för Kartago, men dessa förverkligades först femton år efter hans död av Augustus. Korinth kom att få romersk karaktär. Detta ser man bl.a. däri att de allra flesta inskrifter under det två första århundradena efter Caesar är avfattade på latin, inte grekiska. Staden hade en egen lokalförvaltning ledd av två tjänstemän kallade duoviri, vilkas namn kan studeras på de mynt staden hade rätt att prägla. Närmast i rang efter dem stod de två edilerna som övervakade den ekonomiska förvaltningen. Det officiella ämbetsspråket var latin, men det är klart att det ändå allmänt talades grekiska i staden. Vi kan lätt föreställa oss att Paulus när han anländer till Korinth slår in på den raka, stenbelagda och säkert mycket livligt trafikerade romerska väg, eller snarare gata, som förbinder dess centrala torg med hamnen Lechaion vid Korinthiska viken tre km norröver. I närheten hörde han med all sannolikhet verktygsljuden från smedjorna och kände doften av lera från krukmakarverkstäderna. Korinth var under denna tid berömt särskilt för sitt brons-smide. Men också bevarade statyer i marmor vittnar om intensiv hantverkaraktivitet. När Paulus kommer till Korinth tillverkas där också keramikföremål såsom oljelampor, men denna bransch tar ordentlig fart först några årtionden efter hans vistelse där. Tvivelsutan noterar Paulus vid sin ankomst också kärror och packåsnor med grönsaker och andra jordbruksprodukter, höns och getter från den omgivande landsbygden. Stadsbefolkningen på det Korinthiska näset har uppskattats till 80.000 personer. Det behövdes varje dag färsk mat både för det styrande skiktet och för medelklassens hantverkare, skrivare, lärare och präster och för den fattiga delen av befolkningen med tillhörande familjer. En stor del av invånarna i staden under denna tid var ättlingar till veteraner och frigivna slavar som på order av Caesar år 44 f.Kr. fick bosätta sig i Korinth. Paulus själv skulle etablera sig som tält- och sadelmakare. Hans tjänster var välkomna t.ex. för dem som kom till regionen med anledning av de Isthmiska spelen, och som behövde tält för att övernatta i eller som lite skydd mot sol och vind. Kanske han fick beställning på segel av någon skeppare vars fartyg låg vid Kenchrea eller Lechaion. Det rådde en livlig trafik över näset mellan dessa hamnar. Man vann mycket tid på att inte vara tvungen att segla runt hela Peloponnesos när varor skulle transporteras t.ex. mellan Italien och Mindre Asien. Man kan fortfarande se spåren av den rutt längs vilken varorna släpades over näset. Nero påbörjade ett kanalbygge. Men en kanal kom till stånd först år 1893.
Det är väl ganska naturligt om Paulus efter ankomsten till Korinth gör ett besök på den allmänna toalett som man fortfarande kan se ca. hundra meter från det ställe portalen över infarten till torget var belägen. Toaletten nyttjade det vatten som Korinth sedan urminnes tid var vida berömt för. Alldeles i närheten kunde aposteln tvätta av sig resdammet i en offentlig badinrättning. Om Paulus var törstig efter färden kunde han just före han beträdde torget vika av till vänster för att släcka sin törst. Där fanns den ståtligt utbyggda fontänen Peirene med dess klara och rikliga vattenflöde. Mitt emot på andra sidan gatan över en rad handelsbodar reste sig en basilika. Där skulle Paulus efter en kort tid på grund av judarnas anklagelser stå öga mot öga med en bror till filosofen Seneca, kejsar Neros lärare. Personen i fråga hette Gallio och var prokonsul i provinsen Achaja i ett par års tid. Men det är också möjligt att mötet ägde rum på en domstolstribun som Paulus fick syn på omedelbart när han hade passerat ingången till torget, stadens forum eller agora. Som ett slags estrad med kolonnader på var sida reste den sig på ungefär femtio meters avstånd på andra sidan den öppna platsen. När Paulus såg åt vänster stod ytterligare en romersk basilika ca. femtio meter från porten.
Utöver de administrativa byggnaderna vid torget fanns det en hel del byggnader och monument som bar vittne om religionen i Korinth. Till höger sett från porten i västra ändan av torget kunde Paulus notera en lång rad små tempel och andra monument vid torgets kortsida på ca. hundra meters avstånd. Mitt på torget stod en staty av gudinnan Athena och därtill fanns ett stort offeraltare. Det ligger helt inom möjligheternas gränser att Paulus under sin vistelse i Korinth blev vittne till en kultprocession. Han kan ha sett ett följe beledsagat av ljud från skallror och flöjter under ett par prästers ledning leda en rosenbekransad oxe till altaret. Djuret slaktades där som offer åt någon gud, t.ex. Apollon, till vars ära stadens största tempel var helgat. Det senare låg på en låg kulle något väster om torget. Det stod där redan före den romerska förstörelsen, men hade restaurerats när staden byggdes upp på nytt. Fortfarande höjer sig sju av detta tempels kolonner över det gamla Korinths ruiner. Offerköttet kunde sedan t.ex. säljas. Köttbodarna befann sig troligen vid det lilla marknadstorget strax norr om det gamla Apollontemplet ca. hundra meter från forum. Västerom detta torg fanns stadens ståtliga teater. Sedan gammalt är grekisk teater förenad med kult till guden Dionysos ära.
Aposteln hade i Athen visat ett intresse för gudastatyer och altaren och han kan i Korinth ha gjort samma sak. Vid torgets västra kortsida kunde han då ha betraktat de mindre templen, bl.a. ett som var helgat åt Apollo och ett annat helgat åt Venus (Afrodite). De var byggda relativt nyligen efter den romerska restaurationen av Korinth. Det julianska kejsarhusets representanter ansåg sig vara befryndade med både Venus och Apollo. Därför fick Paulus här möjligen erfara en första fläkt av romersk kejsarkult, något som successivt växte fram i det romerska imperiet. När Uppenbarelse-boken skrivs är förgudningen av kejsaren redan helt officiellt etablerad. Men Paulus hänvisar kanske också till det romerska väldet när han i det Första brevet till korinthierna talar om de makter vilka på grund av sin okunskap korsfäste härlighetens Herre. Han kanske slogs av just den tanken där han stod framför de tempel i Korinth som symboliserade den romerska makten.
Om Paulus nu såg upp mot krönet av Akrokorinth kunde han observera konturerna av ett berömt Afroditetempel. Han hade knappast anledning att ta sig dit upp. Men därifrån hade han haft en fin utsikt, särskilt mot väster där bergen Helikon och Parnassos reser sig norr om den Korinthiska viken. Vid foten av Parnassos ligger Delfi, under hela antiken en berömd kultplats helgad åt Apollon.Våra akademiska insignier, lagerkransen och lyran, har här sitt apolloniska ursprung. Halvvägs upp mot toppen av Akrokorinth har man grävt fram en kultplats som var helgad åt dyrkan av Demeter och Persefone. Den var ett slags filial till eller kopia av de berömda mysterierna i Eleusis. Kultlegenden var och är fortfarande känd, men de konkreta kulthandlingarna i Eleusis fick inte yppas för oinvigda. Brott mot förbudet straffades med döden. Detaljerna i Demetermysteriernas ritualer har förblivit en hemlighet. Också en kult kring gudinnan Isis med ursprung i Egypten hade i den hellenistiska världen utvecklats till en mysteriereligion. En berömd skildring av dem hos författaren Apulejus är förlagd just till Korinth under andra århundradet e.Kr. Också Dionysosmysterierna utvecklades under den hellenistiska tiden. Ett tempel helgat åt Dionysos byggdes troligen i Korinth nära sydöstra hörnet av forum något efter Paulus vistelse i staden. Ett marmorhuvud tillhörande en staty av nämnde gud förvaras i dag i museet i Korinth där de arkeologiska fynden från utgrävningarna i området ställs ut. Vad som förenade Demeter-, Isis- och Dionysos-mysterierna var deras löften om en bättre hinsides tillvaro efter döden för de invigda.
En annan typ av kult i Korinth anslöt sig till halvguden Asklepios, en gestalt som fortfarande utnyttjas som symbol av vår läkarkår. Ungefär en km norrut mot Korinthiska viken har man funnit lämningarna av en Asklepioshelgedom med friskt rinnande vatten och utrymmen för måltider och rehabilitering. Anläggningen får en att tänka på kurorter och badhotell i vår tid. Den var konstruerad i två plan. Templet låg i det övre planet och i det lägre planet fanns en öppen gård framför ingångarna till rekreationsrummen i det komplex som kröntes av templet. På gården kunde man höra sorlet från vattnet i de nära liggande cisternerna. Muséet i Korinth uppvisar en imponerande samling votivgåvor som består av terrakotta-avbildningar av olika kroppsdelar, fötter, händer, könsdelar. Det hörde till saken att den som blev botad under ett besök i helgedomen bar fram ett tack i form av en votivgåva som föreställde den botade kroppsdelen. Måltider av mer eller mindre kultisk art förekom i samband med dyrkan av de olika gudarna.
Enligt Apostlagärningarna var de första personer som Paulus hade kontakt med i Korinth judar. Aposteln bor till att börja med hos ett judiskt äkta par, Aquila och Priscilla, vilka har samma yrke som han. Vi möter dem i Pauli brev som hans medarbetare och vi kan förmoda att de hörde till hans första konvertiter i Korinth. Men Paulus träffar också andra judar när han besöker synagogan och talar där. Synagogföreståndaren Crispus blir enligt Apostlagäingarna omvänd till den kristna tron. På väggen mot innergården i museet i Korinth kan man i dag se en inskrift i en inmurad stenplatta, som utan svårighet kan tolkas som ett fragment av en grekisk text som ursprungligen betydde hebréernas synagoga. Av expertisen anses den inte härstamma från ett så tidigt århundrade som det första e.Kr. Det finns inget skäl att betvivla att det fanns en synagoga i Korinth när Paulus anlände dit och att han till att börja med hade kontakt med judarna där. Ändå hade han ingen stor framgång bland dem. De flesta av dem avvisade Paulus predikan om en korsfäst Messias. Enligt Apostlagärningarna satte judarna t.o.m. igång en aktion för att få Gallio att ingripa mot Paulus, dock utan resultat.
Paulus kan ha hyrt en verkstad vid marknadsområdet norr om Apollontemplet, där stenväggarna ännu till en del står kvar till de små bodar som låg runt ett rektangulärt litet torg. Sittande vid sin sömnad kan han ha fört samtal som anslöt sig till hans förkunnelse. I pauserna kan han ha stått vid dörröppningen och lockat in någon av de förbipasserande i marknadsvimlet. Då och då kanske han tog sig till forum och dess pelarhallar. Där kunde han i likhet med någon kringvandrande filosof samla en liten skara kring sig som var villig att lyssna på honom. Apostelns avsikt var ju att grunda en kristen församling och detta lyckades han också med i Korinth. I Athen hade Paulus budskap om att en jude Jesus Kristus hade uppstått från de döda gett upphov till förvåning och sarkastiska kommentarer. I Korinth fick en sådan förkunnelse kraftigare genklang. Det fanns moment i Paulus predikan som kunde verka bekanta för åhörarna. Kulterna kring Isis, Demeter och Dionysos samlade kring sig personer med interesse för ett liv efter detta. Paulus predikan innehöll ju tanken att de som kommer till tro på Jesus också själva skall få leva tillsammans med denne när han kommer. Men Kristus var enligt Paulus också närvarande som en andlig kraft både i vardagslivet och när man samlades till bön och förkunnelse. Föreställningen om andliga krafter var inte främmande för de miljöer i Grekland dit Paulus kom. Särskilt i samband med kulten kring Dionysos, eller Bacchos som han också kallades, teaterspelens gud, kunde de konkreta manifestationerna av andliga krafter vara ganska våldsamma. I synnerhet kvinnliga kultdeltagare kunde gripas av bacchantisk yra, enligt kultdeltagarna inspirerad av guden.
Men i Korinth fanns det säkert också människor som betraktade de gamla gudarna och berättelserna om dem som fria fantasier. Redan under Greklands klassiska tid förekom det en stark religionskritik. Xenofanes, en försokratisk filosof, hade konstaterat att om oxarna hade haft händer skulle de ha skapat sig gudar som sett ut som oxar. En del av dem som var kritiska till gudasagorna och den traditionella religionsutövningen drogs emellertid till judendomen med dess monoteism och höga etiska ideal. En sådan person omtalas i Apostlagärningarna. Han hette Titius Justus och betraktades som ”gudfruktig”. Han bodde vägg i vägg med synagogan. När kommunikationen mellan Paulus och synagogans judar hade brutits fick Paulus bo hos nämnde Titius Justus.
Vilken typ av människor utöver de få judar och ”gudfruktiga” som nämnts var emottagliga för det budskap Paulus förkunnade? Paulus själv nämner flera vid namn både i Första brevet till korinthierna och i Romarbrevets sista kapitel. Några personer i Korinth har klart latinska namn, d.v.s. Fortunatus, Quartus, Lucius och Gaius, och någon av dem är kanske ättling till dem som koloniserade Korinth efter 44 f.Kr. Också Gaius lät liksom Akvila och Priscilla Paulus bo hos sig och han hade ett hus som var stort nog att hysa hela församlingen under dess sammankomster. Han måste därför ha haft en relativt stabil ekonomi. Gaius hörde tillsammans med Crispus till dem som blev döpta av Paulus och de bör därför ha hört till de första konvertiterna. Enligt Paulus har han utöver dessa inte döpt andra än Stefanas och hans familj, de första som anslöt sig till den kristna tron i Achaja. Att de åtog sig att ”tjäna de heliga” kan innebära att också de hade en del ekonomiska resurser. Det grekiska namnet kan innebära att familjen hade en lite lägre status i det korinthiska samhället än de hittills nämnda personerna. Samma omdöme kan däremot inte fällas om en annan person med grekiskt namn, nämligen stadskassören Erastos. Det är möjligt att han är identisk med edilen Erastos vilken enligt en i Korinth funnen inskrift lät stenbelägga teaterns gård som erkänsla för sin utnämning till det höga ämbetet. När Paulus skriver Romarbrevet har det också grundats en kristen församling i hamnstaden Kenchrea där en kvinna Foibe är verksam. Utsagan att hon har varit ett stöd för både Paulus och många andra innebär att också hon kunde stöda sina medkristna ekonomiskt. Slutligen nämner aposteln ”Chloes folk” som har förmedlat information till Paulus från Korinth när han befinner sig i Mindre Asien. Det kan vara frågan om slavar eller frigivna som av sin ägarinna har skickats till Paulus från Korinth för att avlägga rapport till honom om läget i församlingen där. Utsagan är emellertid så knapphändig att säkra slutsatser inte kan dras. Det är möjligt att Chloe hör till samma ganska välsituerade grupp av personer som vi också i övrigt har stött på. Att det fanns en del slavar i de församlingar Paulus grundade framgår bl.a. av de förmaningar han just riktar till slavar.
Den bild man genom Paulus brev får av de kristna i Korinth och de övriga paulinska församlingarna är att de för det mesta representerade något som kunde kallas medelklass. Där fanns inte representanter för samhällets högsta skikt, fast en person som Erastos kan ha avancerat mycket högt på samhällsstegen. Det tycks förekomma slavar och andra personer med mycket knappa ekonomiska resurser. Men vi finner inte sådana personer som har det allra sämst t.ex. slavar från godsen på landsbygden. De av Paulus grundade församlingarna är stadsförsamlingar.
När Paulus hade fått ihop en något så när stabil grupp omvända var det tid för honom att inleda en lite mera detaljerad undervisning och regelbundna sammankomster med bön, predikan, dop och nattvardsfirande. Med sig i bagaget hade han en del korta fasta formuleringar som kunde användas vid nämnda ritualer och därtill några koncentrerade sammanfattningar av den kristna tron. Han citerar dem i sin korrespondens med korinthierna. En kort formel som både uttrycker en monoteistisk gudstro med judisk anknytning och en kristen tro på Jesus Kristus finner vi sålunda i Första Korinthierbrevets åttonde kapitel:
Vi har bara en Gud, Fadern,
från vilken allting utgår
och är vårt mål,
och bara en Herre, Jesus Kristus,
genom vilken allt är till
och genom vilken vi är till.
I början av Första Korinthierbrevets femtonde kapitel har vi några satser som sammanfattar evangeliet. Därför har de också kallats den första kristna trosbekännelsen. Paulus säger att han har tagit emot formuleringen som tradition och att han också tidigare har förmedlat denna till korinthierna. Den har följande lydelse:
(Vi tror)
att Kristus dog för våra synder i enlighet med Skrifterna
och att han blev begraven,
och att han uppstod på tredje dagen i enlighet med Skrifterna,
och att han visade sig för Kefas.
Paulus säger sig ha döpt bara några personer i Korinth. Av detta får man väl dra slutsatsen att aposteln också i Korinth såg till att församlingen fick ledare och att han åt dem överlät att utföra dopritualen. Hur riten i detalj gick till vet vi inte. Men det vattenrika Korinth gav säkert alla möjligheter att nedsänka dopkandidaten helt och hållet. En kort sammanfattning av dopets innebörd har vi i Första Korinthierbrevets tolfte kapitel:
Med en och samma Ande har vi alla döpts
till att höra till en och samma kropp,
vare sig vi är judar eller greker,
slavar eller fria.
Och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.
Denna koncentrerade formulering, som möjligen lästes upp i samband med dopakten, tar både i början och i slutet upp Andens verkan i dopet och betonar dopsamfundets enhet oberoende av medlemmarnas olika religiösa och sociala bakgrund.
Nattvardens instiftelseord finns citerade i Första Korinthierbrevet, i kapitel elva. Också i samband med nattvardsorden säger Paulus att han har fått dem som tradition, en tradition som enligt honom går ända tillbaka till Herren. Vilken funktion instiftelseorden hade i samband med Herrens måltid råder det delade uppfattningar om. Orden har förmodligen citerats i samband med måltiden, men om de har haft konsekrerande karaktär är högst osäkert. Av sammanhanget framgår att man vid Herrens måltid drack vin och åt sig mätt.
Det är troligt att den korinthiska församlingen var så stor när Paulus tog avsked av den att den bara med svårighet kunde samlas i ett enda hus, för att inte tala om ett enda rum. Judarna tillät säkert inte de kristna att hålla samlingar i synagogan. En relativt förmögen person, t.ex. en sådan som Gaius, kunde i ljuset av gjorda utgrävningar av privathus i Korinth förfoga över ett rum för gäster som kunde hysa 30-40 personer. Ett sådant fanns ofta bredvid husets atrium, ett slags centralhall, som i sin tur inte alltid var så representativt eller komfortabelt. Andra utrymmen av lämplig storlek hade man inte tillgång till. Troligen samlades de kristna därför ofta i mindre grupper till hus-församlingar. Mera sällan trängdes man i ett enda hus så att en del av menigheten fick hålla till i atriumhallen. Om vi räknar ihop alla personer med anknytning till Korinth som Paulus nämner vid namn når vi upp till siffran 17. Om vi utgår från att alla åtminstone hade en nära anhörig, maka eller make, är vi uppe i nästan 35 personer. Lägg sedan till barn, tjänare, slavar och bekanta! När Paulus efter ett och ett halvt år lämnar Korinth finns det en församling som kanske omfattar100 personer i staden.
Efter sitt första besök i Korinth far Paulus via Mindre Asien till Jerusalem och Antiokia, men återvänder sedan till Mindre Asien. Där får han genom Chloes folk höra att församlingen i Korinth har problem. En stor del av Paulus Första brev till korinthierna behandlar sådana frågor som hörde ihop med gudstjänstlivet. För det första deltar kanske en del församlingsmedlemmar i andra gudstjänster än församlingens, d.v.s. i hedniska kultmåltider (1 Kor 8-10). För det andra profeterar en del kvinnor i gudstjänsten barhuvade (1 Kor 11). För det tredje råder det stor oordning i samband med nattvardsfirandet: en del äter och dricker alltför mycket, medan andra blir utan (1Kor 11). För det fjärde tycks en grupp andeuppfyllda personer uppträda med överdrivna anspråk på att få göra sig gällande under gudstjänsterna (1 Kor 12-14). Slutligen finner vi uppmaningen till kvinnorna att tiga i församlingen (1 Kor 14).
Liksom i thessalonikernas fall påminner Paulus korinthierna om deras hedniska bakgrund. ”Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med bort till de stumma avgudarna” säger han till dem. Ändå får han alltså veta att någon fortfarande ”ligger till bords i ett avgudatempel”. Hur skall man förklara ett sådant beteende? Hade inte det kristna budskapet befriat korinthierna från avgudarna? Men kanske en av förklaringarna till nämnda korinthiers förhållningssätt just ligger i Paulus egen predikan på denna punkt. Både Paulus och korinthierna är överens om en sak: avgudarna är egentligen inga gudar. Paulus hänvisar till en gemensam kristen ”kunskap”: ”Vi vet att det inte finns någon avgud och ingen annan gud än den ende”. Därför kanske någon av de första kristna i Korinth tänkte att man utan större risk kunde delta i någon måltid som en gammal vän bjöd på i något tempel. Asklepiostemplet med dess utrymmen för måltider och rekreation skulle ha passat bra för detta ändamål. Någon av de nyomvända kristna kan ha besökt templet bara för att få njuta av den rofyllda miljön. Dess friska vatten och behagliga skugga under parasollerna på den öppna gården kan ha lockat honom dit. Då ropar någon gammal bekant som befinner sig i ett av rummen i närheten: “Hej! Kom in! Jag har just blivit botad från min gikt och har offrat ett får som tack till Asklepios. Vi kalasar nu här på steken. Vill också du ha en bit?” Paulus lärjunge tyckte kanske att det inte fanns någon anledning att avvisa inbjudan. Det kunde ju inte vara Asklepios som hade botat kamraten. Antingen finns det naturliga orsaker till det eller så kan det ju vara den sanne Guden som har ingripit!
Men mot detta protesterar Paulus. En kristen som deltar i hedniska kultmåltider har missuppfattat befrielsen från avgudarna. Visserligen finns det inga andra än Gud som kan kallas Gud, men det existerar ändå en mängd ondskefulla osynliga makter som kämpar mot Gud. När hedningarna dyrkar sina avgudar dyrkar de i själva verket demoner! De som deltar i avgudaoffersmåltider utgör en församling kring demonerna. Man kan inte delta i demonmåltider samtidigt som man hör till den kristna församlingen och deltar i Herrens måltid! Att ha med avgudadyrkan att göra kan ha lika förödande effekter för församlingens medlemmar som dyrkan av guldkalven under Israels uttåg från Egypten. De kristna lever i en värld där det existerar en andarnas kamp mellan Gud och hans motståndare. Därför skall församlingsmedlemmarna hålla sig borta från avgudadyrkan.
I sin argumentation närmar sig Paulus de korinthier som har ”kunskap” genom att först framhäva att de med sitt handlingssätt skapar problem för andra kristna. För en del ”svaga” eller ”osäkra” är det inte är så enkelt att bortse ifrån det faktum att det kött man äter vid hedniska kultmåltider är kött offrat till avgudarna. En som är stark och fri bör ta hänsyn till de svaga. Annars begår han en synd mot Kristus själv, med vilken den svaga liksom alla andra kristna är förbunden sedan dopet. Paulus framhåller sig själv såsom ett exempel på hur en kristen bör handskas med sin frihet. Han tjänar alla och gör inte bruk av all den frihet som han skulle ha rätt till. I det sammanhanget jämför sig aposteln också med en löpare som underkastar sig hård disciplin för att vinna segerkransen.
Ett problem som i dag ter sig svårbegripligare är Paulus bekymmer över hur en del kvinnor klär sig när de profeterar. På grund av dopet är det ju inom församlingen i princip ingen skillnad mellan man och kvinna lika lite som det är någon skillnad mellan jude eller grek, slav eller fri. Alla är ”ett i Kristus” enligt Paulus ord i Galaterbrevet. Paulus håller ändå fast vid vissa sociala konventioner. En sådan är kvinnans klädsel när hon skall uppträda vid gudstjänsten. Hon skall inte under bönen uppträda barhuvad, vilket mannen bör göra. Denna passus i Första Korinthierbrevet är nog på sina ställen dunkel och t.o.m. motsägelsefull. Å ena sidan säger Paulus att mannen är kvinnans huvud liksom Kristus är mannens huvud. Han håller fast vid ett hierarkiskt schema där mannen är överordnad kvinnan. Å andra sidan är det ändå så att kvinnan och mannen inte kan tänkas vara utan varandra ”i Herren”, d.v.s. i församlingen. Men varför motiverar Paulus just denna tanke med en hänvisning till skapelseberättelsen? Enligt Första Moseboken skapade Gud kvinnan av Adams revben och lät Eva bli mor till tre söner. Vill Paulus korrigera det hierarkiska schemat med hänvisning till skapelseberättelsen? Eller vill han poängtera att också kvinnorna behövs fast de skall veta sin plats? Frågorna är inte lätta att besvara.
Men vilket är det problem i församlingen i Korinth som Paulus vill lösa med att kräva att kvinnorna på sitt huvud skall ha en ”makt” för änglarnas skull när de ber eller profeterar? Kanske Paulus hänvisning till den ”naturliga” ordningen, d.v.s. att en man skall ha kort och kvinna långt hår, ger oss en nyckel fast den inte löser alla textens problem. Bara om man har långt hår kan man ha det utslaget. På antika keramikföremål ser man ofta bilder av dionysiska riter där kvinnor dansar på ett sensuellt och utmanande sätt till Dionysos ära med utslaget hår. Den kristna församlingens gudstjänst i Korinth kan i viss mån ha tagit intryck av omgivningens kultiska bruk. De flesta medlemmarna hade ju omvänt sig till kristendomen från andra religiösa grupper än den judiska. Ett strikt krav på att man måste dra skarpa gränser mellan den kristna gudstjänsten och andra kulter hade ännu inte slagit igenom som vi har sett. Eftersom Paulus föreställnings- och upplevelsevärld är befolkad av änglar och demoner är det inte omöjligt att han kan anse att det är farligt för kvinnorna att uppträda med utslaget hår. Inte bara mäns utan också andevarelsers sexuella intresse kan väckas på ett sätt som inte är önskvärt. I Genesis talas det ju om änglar som tog människodöttrar till hustrur åt sig. Därför är det bäst att kamma håret och ha det täckt av en duk som skyddar mot fientliga och farliga kosmiska makter.
Det tredje problemet som Paulus måste ta ställning till är den nattvardspraxis som efter hans avresa har blivit vanlig i Korinth. Det har uppstått en skillnad mellan dem som har mycket och dem som har lite att äta när korinthierna samlas till nattvardsfirande. Det här visar att nattvarden utgjorde en måltid kring ett dukat bord. När Paulus förmanar den som är hungrig att äta hemma är det ändå knappast ett försök från hans sida att ändra på ritualen. Han vill inte avskaffa nattvarden som en måltid vid vilken man äter sig mätt. Istället vill han se till att alla som deltar i måltiden gör det på samma villkor, så att inte somliga äter och dricker till övermått, medan andra blir utan. Problemets bakgrund har ofta tolkats så att den korinthiska nattvardsgudstjänsten började så tidigt på dagen att bara de som hade möjlighet att göra sig fria kunde delta från början. De som var bundna av sitt arbete, t.ex. fattigare hantverkare och slavar, kunde anlända till måltiden så sent att de andra nästan hade gjort slut på både mat och dryck.
Men det finns en annan förklaring som också utgår ifrån olikheter i social ställning hos deltagarna. I en av romerska seder påverkad stad som Korinth kan också den romerska etiketten vid bordet ha slagit igenom. Det var normalt att en person med hög status som gav en middag för sina vänner och bekanta indelade sina gäster i olika kategorier beroende på börd och ekonomisk ställning. De finare gästerna bjöds på bättre mat och vin än de mindre fina deltagarna i måltiden. I den första församlingen i Korinth fanns det som vi har sett representanter för olika samhällsskikt. En person med liknande tillgångar som Gaius kan ha upplåtit sitt hus för att den kristna församlingen skulle kunna fira Herrens måltid. De personer som var finare och förmögnare kan ha placerats i finrummet och bjudits på rikligt med mat och vin. De tog för sig av ”sin egen mat”, d.v.s. mat som anstod deras stånd. De mindre betydande kan ha fått finna sig i att hålla hus i atriumhallen. Där fick de kanske nöja sig med en betydligt anspråkslösare traktering både i fråga om kvantitet och kvalitet.
För Paulus är emellertid alla kristna i kraft av dopet ”lemmar i samma kropp” vare sig de är slavar eller fria. Man kan enligt aposteln inte göra skillnad mellan församlingsmedlemmarna på grund av deras sociala ställning. Det går inte att försätta någon i ett läge där han får skämmas i den kristna församlingen därför att han har en låg status i det omgivande samhället. Då blir det inte alls fråga om någon ”Herrens måltid”. Paulus uppmanar därför dem som vill markera sin sociala ställning genom att äta och dricka finare än andra att göra det privat som man gör i hemmen. Här kanske finns en ironisk släng åt den som hade upplåtit sitt hem för församlingens nattvardsfirande. Men det finns också enligt Paulus uppfattning en seriösare sida i korinthiernas nattvardspraxis. Om man firar nattvard så här utan att ta hänsyn till att församlingen är Kristi kropp, kan det ha allvarliga konsekvenser. Man äter och dricker då en dom över sig. Paulus anser att sjukdomar och dödsfall bland de korinthiska kristna är resultat av en Guds dom över församlingen. Nu är emellertid nattvardsfirandet en förkunnelse av Kristi död. Här aktualiseras Guds frälsning genom Kristi död och uppståndelse. Slutpunkten av frälsningsprocessen är Herrens slutdom över världen. Också korinthierna har en möjlighet till bot och bättring. De kan rannsaka sig själva. Vad de nu får uppleva av dom är en tuktan för att de skall undvika den slutliga fördömelsen.
Det fjärde problemet som Paulus tar ställning till utgörs av att det finns personer i den korinthiska församlingen som starkt framhäver de andliga gåvornas betydelse. Till dessa gåvor hör framförallt att “tala med tungor”. Hur detta faktiskt lät kan vi inte säga. Gjorde man gällande att det var fråga om existerande språk vilket man t.ex. hävdar inom pingströrelsen i dag? Eller var det fråga om oartikulerat extatiskt babblande? De verbala elementen hade inte någon konstaterbar semantisk innebörd. Denna åsikt framförs ofta i synnerhet i akademiska undersökningar. Apostlagärningarnas skildring av tungomålstalandet under den första pingsten kan utnyttjas som argument för den ena åsikten. De som hörde apostlarna tala hörde en predikan på sitt eget modersmål. Det råder delade meningar om den historiska tillförlitligheten hos denna berättelse. Ändå kan man hävda att det i den tidiga kristendomen fanns en uppfattning att den som talade med tungor genom Andens påverkan uttryckte sig på ett språk som han inte hade lärt sig på vanligt sätt. Som argument för den andra uppfattningen kan man anföra Paulus beskrivning av tungotalet som helt obegripligt. ”Den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter”.
Den hellenistiska religiösa kulturen i Korinth kan kanske kasta ljus också över tungotalet. Isis- och Dionysosmysterierna hör till dem vars riter i större utsträckning än t.ex. de Eleusinska blev kända för icke invigda personer. Det extatiska draget i Dionysoskulten har redan berörts. Termen mystÄ“rion, ”hemlighet”, som Paulus utnyttjar för att karakterisera tungomålstalet är ju också mycket central för just mysterieväsendet. Samtidigt bör man ändå påpeka att termen också var väl etablerad i det judiska apokalyptiskt-eskatologiska språkbruket. I Första brevet till korinthierna använder sig Paulus också av det. Men tanken på gudomliga hemligheter som genom olika media uppenbarades för de dödliga var ingen okänd föreställning för Paulus icke-judiska samtida. I Delfi kallades den präst som tolkade och offentliggjorde oraklets ofta obegripliga utsagor för ”profet”.
Paulus betraktar det extatiska tungotalet i gudstjänsten såsom underlägset den artikulerade profetian. Ändå uppfattar han båda typerna av tal såsom ingivna av Anden. Han säger t.o.m. att han själv talar mer med tungor än någon av korinthierna. Ändå kräver han att tungomålstalandet i gudstjänsten skall utövas så att det uppbygger hela församlingen. Förutsättningen är att tungomålstalet tolkas till ett begripligt språk. Detta kan göras antingen av den som som talar med tungor eller av någon annan. Vid sidan av denna betoning av rationalitet i förkunnelsen framhäver Paulus att det finns en lång rad tjänster och funktioner utöver profetia och tungotal som är gåvor av Anden. Till dem hör ledaruppgifter, karitativa tjänster och undervisningsuppdrag. När Paulus räknar upp tjänsterna och gåvorna i församlingen placeras tungomålstalet och tolkningen av det allra sist i raden.
Den metafor som Paulus använder för att beskriva både enheten och differentieringen i olika funktioner hos församlingen är bilden av Kristi kropp. Tanken på samhället som en kropp var väl känd i antiken både på latinskt och grekiskt språkområde. Ännu under min skoltid läste man i någon av mellanskolans lägsta klasser om patriciern Menenius Agrippas tal till plebejerna på det heliga berget utanför Rom. Talaren använde just bilden av en kropp vars alla lemmar behövs för att kroppen skall fungera. Speciell relief åt Paulus bruk av klichén ger de votivgåvor till Asklepios som också han måste ha sett i Korinth. Kristi kropp är en enhet där alla olika delar hör ihop och behöver varandra, i motsats till en massa enskilda kroppsdelar som inte har något med varandra att göra. Sådana kan man se i bodarna med terrakottamodeller av fötter, händer, bröst, öron och andra kroppsdelar. Troligen finns det i Paulus framställning också en ironisk udd mot dem i Korinth som vill dominera och göra sig särskilt fina på grund av sina andliga tungotalsgåvor. Paulus hävdar att det ju är de mindre fina kroppsdelarna som man brukar göra finare och att det är de mindre anständiga delarna som man brukar omge med extra stor anständighet. Men om korinthierna i hastigheten tolkade det här som en pikant insinuation leder Paulus tankarna genast i en annan riktning när han säger att Gud låter just dessa kroppsdelar bli särskilt ärade. Därmed avser han säkert de församlingstjänster som han räknar upp först, d.v.s. apostlarna till vilka han naturligtvis själv hör. Därigenom tycks Paulus också lite skämta med sig själv.
Slutavsnittet i Paulus behandling av gudstjänstproblemen i Korinth gäller de kvinnor som uppmanas tiga i församlingen. Spänningen i förhållande till det avsnitt där Paulus säger hur kvinnorna skall vara klädda när de profeterar är markant. Därför har avsnittet där kvinnorna inte tillåts ”tala” i gudstjänsten av många exegeter förklarats vara ett senare tillägg. En annan möjlighet är att Paulus inte ger en allmän regel utan avser en alldeles bestämd grupp tungomålstalande kvinnor vars dominerande verksamhet han vill tona ner. Jag själv föredrar en tredje hypotes, nämligen att Paulus här först citerar och därefter avvisar en uppfattning som framförs av någon i Korinth. Alla i församlingen vill inte att överentusiastiska kvinnor skall uppträda i gudstjänsten. Enligt Paulus får de nog tala, men under ordnade former.
När Paulus lämnade Korinth efter sitt första besök fanns det en kristen församling i staden. Hur den var organiserad vet vi inte exakt. Men det är sannolikt att den bestod av ett antal mindre husförsamlingar som samlades till förkunnelse och bön. Det är troligt att man i likhet med församlingen i Thessalonike hade en etablerad församlingsledning, kanske bestående av dem som Paulus kallar för profeter och lärare. Förmodligen samlades man relativt regelbundet till Herrens måltid i något större privathus. Paulus ger anvisningar till lösning av en del aktuella problem som har uppkommit efter hans avresa. Hans beskrivning av en normal gudstjänst lyder: ”...när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp”. Paulus ger också några korta anvisningar för hur man skall bete sig i gudstjänsten så att man inte talar i mun på varandra. Hans slutkläm lyder: ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens”.
Kommentar.
Efter att ha skrivit artikeln ändrade jag åsikt på en punkt när det gällde innehållet. Under forskningens gång leddes jag till uppfattningen att det inte fanns personer i den korinthiska församlingen som aktivt deltog i religiösa ritualer utöver dem man firade i den kristna församlingen. Paulus ser visserligen ett sådant beteende som en hotfull möjlighet, men hade något sådant faktiskt ägt rum hade hans reaktion enligt min åsikt varit kraftigare än vad den är i 1 Kor 8-10. Jag argumenterar för denna tes i en artikel publicerad 2003 med titeln Drawing the Line: Paul on Idol Food and Idolatry in 1 Cor 8: 1 -11: 1. Min tolkning av utsagan om att kvinnorna inte ”har lov att tala” vid sammankomsterna (1 Kor 14: 34) har jag presenterat i en artikel på finska i Teologisk Tidskrift 1984, 36-39: Olivatko Korinton seurakunnan naiset kyseliäitä?
​