De dödas uppståndelse: lectio praecursoria den 4.12.1976.

För något år sedan deltog jag i Kyrkpressen i ett meningsutbyte som gällde frågan huruvida den vetenskapliga teologin var av betydelse för kyrkan. Frågeställningen är också i dag i högsta grad aktuell särskilt genom den av staten påbjudna examensreform som just nu pågår. På statligt håll betonar man härvidlag två grundsatser. För det första skall undervisningen vid universiteten basera sig på vetenskaplig forskning. För det andra bör de yrken som studierna skall leda till bestämma studiernas inriktning. För de teologiska  fakulteterna innebär detta att teologin måste vara vetenskaplig och att undervisningen utformas så att den tar sikte på de yrkesgruppers praktiska yrkesutövning vilka får sin utbildning vid nämnda fakulteter.
    I min lectio skall jag presentera en del av mina forskningsresultat och försöka visa vilka konsekvenser de kunde tänkas ha för kyrklig bekännelse, undervisning och teologi.
                        
                        
    

    Föremålet för min undersökning har varit Första Korinthierbrevets femtonde kapitel. I detta behandlar Paulus tematiskt frågan om de dödas uppståndelse. Han har föresatt sig att tillrättavisa en grupp i församlingen i Korinth vilken hävdar att det inte finns någon uppståndelse från de döda. Enligt min mening tolkar Paulus detta påstående som ett uttryck för en alldeles speciell uppfattning om människan och hennes frälsning och tillvaro efter detta. Denna uppfattning kan i korthet beskrivas på följande sätt:
    Människan består av en kropp som omsluter en själ. Båda dessa beståndsdelar är förgängliga. Själen har emellertid en möjlighet att uppnå oförgänglighet. Kroppen förgås däremot genom döden och väcks inte upp igen. Förutsättningen för att människans själ skall få evigt liv är att människan håller Guds bud. Gör hon detta skapar Guds ande om den i sig själv förgängliga människosjälen så att den blir oförgänglig. Denna syn på människan och hennes frälsning finner man belagd hos en inom den antika judendomen verksam idéströmning vilken jag har kallat ”den alexandrinska vishetstraditonen”. De viktigaste textvittnena för denna är den apokryfiska skriften Salomos Vishet från omkring 50 f.Kr. och den judisk-alexandrinske teologen Filons skrifter. Filon var en äldre samtida till Paulus. Inom den alexandrinska vishetstraditionen är Guds ande identisk med den himmelska Visheten, ett vid Guds sida i himmelen tronande gudomligt väsen (Vish 9).
    Mot den alexandrinska vishetstraditionens synsätt hävdar Paulus att det finns en uppståndelse från de döda. Det eviga livet innebär för människan en kroppslig tillvaro i likhet med det jordiska. Paulus framhåller vidare att Kristus är den levandegörande ande som är verksam då människan uppväcks.  Visheten som frälsande makt ersätts alltså av
Kristus. Den himmelska Vishet som Salomos vishet talar om är däremot för Paulus en fördärvsmakt därför att hon enligt nämnda skrift av människan kräver lagrättfärdighet som förutsättning för evigt liv. För Paulus är lagen syndens makt, d.v.s. om människan försöker bli frälst genom att uppfylla lagens bud då åstadkommer hon i själva verket det rakt motsatta: hon sjunker allt djupare i synd, vars lön är evig död.
    När emellertid Paulus mot den alexandrinska vishetstraditionen hävdar att människan också i himlen kommer att vara en kroppslig varelse då menar han inte att den himmelska kroppen är den jordiska kroppen som har gjorts levande på nytt. Han säger nämligen så här: ”Nu undrar någon: ’Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?’ Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår, är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt  han har bestämt och varje frö får sin egen gestalt” (1 Kor 15: 35-38). Ett par kommentarer till texten. Där Bibel 2000 har översatt med orden växt och gestalt har grundtexten det grekiska ordet för kropp (soma). Den kropp som sås är alltså en annan än den som skall komma upp. Vidare överensstämmer ju inte Paulus här framförda syn på frön och växter med vår moderna biologiska kunskap. Paulus ansluter sig till en också i andra antika texter belagd uppfattning enligt vilken det sådda fröet förmultnar. Den växt som sedan kommer upp växer inte fram ur själva fröet. (Herbert Braun, Gesammelte Studien, Tübingen 1962, 140 f.) Paulus beskriver sålunda uppståndelsen med hjälp av en analogi från naturen, sådan han kände den. Poängen i Paulus framställning är att den himmelska kroppen är en annan än den jordiska. När han använder uttrycket ”de dödas uppståndelse” avser han alltså inte den jordiska kroppens uppståndelse. Termen kropp står för hela människan. Enligt Paulus syn förgås alltså den jordiska människan och när Gud uppväcker henne skapar han henne på nytt så att hon blir en himmelsk varelse.
    Uppståndelsen sker vid Kristi återkomst. I 1 Kor 15 räknar Paulus med att han själv skall uppleva denna. Men vad sker med de kristna då? Paulus värjer sig mot tanken på att de skall dö. ”Vi skall inte alla dö” säger han i v. 51. Därigenom står han emellertid inför ett problem. Den fullständiga nyskapelsen kunde åskådliggöras med hjälp av en analogi från naturen. Fröet dör och försvinner, något annat växer fram. Men i det fallet att människan inte dör måste den fullständiga nyskapelsen beskrivas på något annat sätt. Paulus tar då till en annan bild, enligt vilken människans kropp förliknas vid en klädnad, en bild som finns belagd bl.a. i den alexandrinska vishetstraditionen. Paulus säger: ”Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet” (v. 53). Därigenom undviker Paulus å ena sidan tanken på döden och å andra sidan tanken att människans förgängliga varelse skulle övergå i en oförgänglig. Den övergår inte i utan den överkläds ‒ uppslukas på något sätt ‒ av det oförgängliga. Detta skeende kallar Paulus förvandling. Visserligen säger han: ”vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas” (v. 51). Men han preciserar sitt uttryck omedelbart därpå och säger att basunen kommer att ljuda och ”då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas” (v. 52). Termen förvandling kan alltså egentligen bara tillämpas på dem som lever vid Kristi återkomst. Om den används också för de andra får den en annan innebörd. I vartdera fallet är den himmelska kroppen dock en annan än den jordiska.
    I Finland gör vi bruk av formuleringen ”kroppens uppståndelse” i vår översättning av den apostoliska trosbekännelsen. I denna bekännelses grundtext står det ”köttets uppståndelse”, ett uttryck som är ännu mera opaulinskt än vårt ”kroppens uppståndelse”. Den som har deltagit i en högmässa i Sverige har kunnat observera att man i Svenska kyrkan läser ”de dödas uppståndelse”, vilket är en korrekt återgivning av det paulinska uttrycket i 1 Kor 15. Också den Nicaenska trosbekännelsen har detta uttryck. Om vår kyrka vill hålla sig till Paulus borde alltså ”kroppens uppståndelse” bytas ut mot ”de dödas uppståndelse”.

                         


    Har Paulus uppfattning några konsekvenser för synen på Kristi uppståndelse? Tvivelsutan! För Paulus var Kristus en verklig människa i likhet med alla andra människor, vilka härstammar från den första människan. Detta vill jag särskilt betona. När Paulus kallar Kristus för en människa då menar han just att Kristus har varit en jordisk människa. Ja, vad skulle han annars kunna mena, kanske någon undrar. Jo, det finns en hel forskningsriktning inom bibelvetenskapen som säger att när Paulus kallar Jesus för en människa då menar han i själva verket att Kristus var en himmelsk gestalt, Människan med stort M eller guden ”Anthropos”. Nämnda forskningsriktning kallas ”den religionshistoriska skolan” och den hävdar att den s.k. gnosticismen har utövat ett avgörande inflytande på Paulus. I gnosticismen är guden ”Människan” en central mytologisk gestalt.
    I min avhandling för jag fram tesen att den idéhistoriska bakgrunden till 1 Kor 15 inte är gnosticism utan judisk vishetslära. Därigenom utmönstrar jag också den gnostiska guden ”Människan” som bakgrund till det Paulus säger om Kristus i nämnda kapitel. Resultatet blir bl.a. att jag kan hävda att Paulus, när han kallar Kristus för en människa, använder ordet i den betydelse som det då hade, och fortfarande har, i dagligt tal.
    När nu Paulus säger att Kristus var en människa då bör ju det han säger om människors uppståndelse också gälla Kristus. Visserligen är betydelsen och effekten av Kristi uppståndelse enligt Paulus helt andra än av andra människors uppståndelse. Med Kristi uppståndelse inleds ett uppståndelseskeende som skall fullbordas vid tidens ände: Kristus är den förste eller ”förstlingen” (övers. 1917) av de döda (v. 20). I och med sin uppståndelse har han blivit den levandegörande anden, genom vilken Gud verkar de kristnas uppståndelse. I den mån Kristi uppståndelse var ett uppväckande av en människa från de döda var den emellertid ett fall av många andra uppväckanden.
    Konsekvensen av detta är att den kropp som den uppväckte Kristus har inte är samma kropp som jordelivets Kristus hade. Det bör observeras att Paulus aldrig i sina
brev utreder frågan vad som skedde med Kristi gravlagda kropp. Om Paulus föreställer sig saken så att kroppen förmultnade i likhet med fröet eller om han föreställer sig saken så att kroppen förvandlades, d.v.s. ikläddes oförgänglighet är inte alldeles lätt att avgöra. Att Kristus enligt Paulus uppväcktes redan på tredje dagen talar för alternativet att den förgängliga kroppen ikläddes oförgänglighet. Å andra sidan verkar det som om Paulus skulle reservera denna beskrivning endast för de kristna vilka lever på den yttersta dagen. Med tanke på detta skulle bilden med fröet och växten också gälla Kristus. Nu spekulerar emellertid Paulus inte i sina brev över Kristi jordiska kropps öde. Följaktligen behandlas inte heller frågan om den tomma graven på ett enda ställe i Paulus brev. Icke desto mindre är den himmelske Kristus för Paulus en kroppslig gestalt. Han säger ju om Kristus att ”han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil 3: 21).
    Om slutsatserna angående Paulus syn på Kristi uppståndelse är riktiga då avviker denna syn från den vi finner hos Matteus, Lukas och Johannes. Nämnda evangelister ser Kristi uppståndelse såsom ett uppväckande av Kristi jordiska kropp, fastän den uppståndne Kristi kropp hade andra kvaliteter än den kropp som Jesus hade före sin död på korset. Den uppståndne kunde enligt evangelisternas skildringar gå igenom lyckta dörrar, plötsligt uppenbara sig och plötsligt vara försvunnen. Åtminstone en del av evangelisternas berättelser om det som skedde de närmaste dagarna efter Kristi död måste vara ohistoriska. Detta helt enkelt därför att de inte stämmer överens inbördes. Litterärt sett har samtliga berättelser karaktären av legender, d.v.s. de företer karakteristika som utmärker den litterära genre man kallar legend. Man måste från fall till fall försöka avgöra vilka berättelser och vilka detaljer i dessa som kan anses ha en grund i den konkreta historiska verkligheten. En del drag är gemensamma för samtliga nytestamentliga evangelisters skildringar: t.ex. att det inte fanns ett enda vittne till själva uppståndelseskeendet och att Jesu grav befanns vara tom. Som historiker måste man naturligtvis räkna med att berättelsen om den tomma graven har uppkommit därför att man ville bevisa att Kristus verkligen hade uppstått. Ett indicium på detta är att traditionen om den tomma graven inte har fått något utrymme hos Paulus. Den tidigaste historiska redogörelsen för det som skedde efter Kristi död finner vi hos Paulus just i 1 Kor 15. Paulus citerar här en bekännelseformel (vv. 3-5) enligt vilken Kristus har uppväckts från de döda. Inga vittnen till detta omnämns. I samma formel sägs emellertid att Kristus visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Paulus räknar därefter upp en rad andra för vilka Kristus visade sig; bl.a. hör Paulus själv till dessa. Han kände personligen Petrus och flera andra av de personer han nämner. Man kan alltså som historiker fastslå att om Paulus inte medvetet ljuger ‒ och det finns ingen anledning att tro något sådant  ‒ då grundar sig den kristna uppståndelsetron på en rad upplevelser vilka så mycket liknade varandra att man om dem kunde använda uttrycket ”Kristus visade sig”. Man kan naturligtvis ge dessa upplevelser en s.k. naturlig förklaring och t.ex. se dem som hallucinationer eller som visioner, vilka förutsatte en viss psykologisk beredskap hos dem som hade dessa visioner. I varje fall kan man säga att den historiska sannolikheten att upplevelserna har ägt rum är mycket stor.
    För Paulus betydde dessa upplevelser att det var den himmelske Kristus som uppenbarade sig för de personer som han nämner. Han antyder ingenstans att denna tolkning av skeendet skulle vara enbart hans egen och ingen annans, att det alltså vid sidan av hans tolkning skulle ha funnits andra, t.ex. att det var Jesu jordiska om ock förvandlade kropp som skulle ha visat sig för lärjungarna efter uppståndelsen. Evangelisterna representerar förmodligen ett något senare synsätt.
    Inom kyrkan kan man av olika skäl teologiskt och historiskt föredra Paulus syn på de dödas uppståndelse framom evangelisternas syn. Då slipper man fundera över sådana problem som uppstår om man vill tänka sig att de konkreta jordiska kroppar vilka efter döden har dragits in i naturens kretslopp och upplösts i sina enkla beståndsdelar skall bli levande igen. Det oaktat står moderna kristna också när det gäller Paulus uppfattning inför en rad svåra problem, vilka pockar på lösning. För Paulus befinner sig ju Kristus uppe i himlen, där han sitter på Faderns högra sida. Sedan Galileo Galilei har det emellertid blivit allt svårare att lokalisera Kristus uppe någonstans, ja, att överhuvudtaget lokalisera honom. Om man vill hålla fast vid något som man kallar för en himmel, då måste man tala om den på ett annat sätt än t.ex. Paulus gjorde. Detsamma gäller föreställningen om en himmelsk härlighetskropp. Det är en väsentlig teologisk uppgift att reflektera över hur sådana föreställningar som ”himlen” och ”himmelska kroppar” skall utläggas för att få en begriplig innebörd för moderna människor.
    För Paulus var Kristi uppståndelse inledningen till Guds nyskapelse av världen. En teologisk eller eventuellt religionsfilosofisk reflexion över uppståndelsetron bör därför kombineras med en reflexion över skapelsetron. Vad menar man när man talar om ”skapelse”? Hur skall skapelsetron uttryckas med tanke på våra dagars ‒ låt vara begränsade ‒ insikter i universums ålder och uppbyggnad och människans ställning i den? Inte heller skapelsetron är idag entydig och självklar. Kyrkan måste idag befatta sig med dessa av mig här ytligt antydda problem för att hon skall kunna förmedla den tradition som hon ser sig kallad att förvalta.

 

Bibliografi till denna artikel och kommentaren i PDFsom bifogas nedan

​

Abrahamson, Magnus

Efter korsfästelsen. Om tro, förnuft och Jesu uppståndelse. Skellefteå: Artos & Norma, 2005.

 

Aejmelaeus, Lars

Jeesuksen ylösnousemus, Osa 1. Tausta ja Paavalin todistus. Helsinki: Suomen eksegeettinen seura, 1993.

Jeesuksen ylösnousemus, Osa 2.  Synoptiset evankeliumit ja Apostolien teot. Helsinki: Suomen eksegeettinen seura, 1994.

Jeesuksen ylösnousemus, Osa 3. Johanneksen evankeliumi ja systemaattinen tarkastelu. Helsinki: Suomen eksegeettinen seura, 1996.

 

Braun, Herbert

”Das ’Stirb und werde’ in der Antike und im Neuen Testament”,  Gesammelte Studien zum Neuen Testament und seiner Umwelt. Tübingen: Mohr, 1962, 136-158.

 

Bultmann, Rudolf

”Das Problem der Hermeneutik”, Zeitschrift für Theologie und Kirche  47, 1950, 47-69.

 

Cavallin, Hans Clemens Caesarius

Life after death. Paul’s Argument for the Resurrection of the Dead in I Cor. 15. (Coniectanea biblica, New Testament series 7). Lund: Gleerup, 1974.

 

Conzelmann, Hans

Die Apostelgeschichte. (Handbuch zum Neuen Testament 7). Tübingen: Mohr, 1963.

Der erste Brief an die Korinther. Übersetzt und erklärt. (Kritisch-exegetischer Kommentar über das Neue, Fünfte Abteilung, 11 Auflage). Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 1969.

 

Craig, Clarence Tucker

Corinthians.  (The Interpreter’s Bible : The Holy Scriptures in the King James and Revised Standard Versions with General Articles and Introduction, Exegesis, Exposition for Each Book of the Bible: in Twelve Volumes.) New York: Abingdon-Cokesbury Press, 1952-1957. Vol. 10: Corinthians. Galatians. Ephesians, 1953.

 

Dalferth, Ingolf U.

”Volles Grab, leerer Glaube? Zum Streit um die Auferweckung des Gekreuzigten”, 95, Zeitschrift für Theologie und Kirche, 95, 1998, 379 - 409.

 

Dibelius, Martin

Die Formgeschichte des Evangeliums. 4. Auflage, photomechanischer Nachdruck der dritten, durchgesehenen Auflage mit einem Nachtrag von Gerhard Iber herausgegeben von Günther Bornkamm. Tübingen: Mohr (Siebeck), 1961. (1 upplagan 1919).

 

Dunn, James D. G.

Romans 1-8. (Word Biblical Commentary. Vol. 38). Dallas: Word Books, 1988.            

 

Fee, Gordon D.

The First Epistle to the Corinthians. (The New International Commentary on the New Testament). Grand Rapids: Eerdmans, 1987.

 

Fischer, Karl Martin

Das Ostergeschehen. 2. Auflage, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1980.

 

Gielen: Se Merklein

 

Grabbe, Lester L.

”Eschatology in Philo and Josephus”,  Handbuch der Orientalistik Abt. 1. Der Nahe und Mittlere Osten. Bd 49. Judaism in Late Antiquity. Pt. 4. Death, Life-after-Death, Resurrection and the World-to-Come in the Judaism of Antiquity. Alan J. Avery-Peck and Jacob Neusner (eds.). Leiden: Brill, 2000, 163-185.

 

Grass, Hans

Ostergeschehen und Osterberichte. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1956.

​

Gyllenberg, Rafael

Korinttolaiskirjeet. (Suomalainen Uuden testamentin selitys 7) Helsinki: Kirjapaja, 1951.

​

Hachlili, Rachel

Jewish Funerary Customs, Practices and Rites in the Second Temple Period. (Supplements to the Journal for the study of Judaism 94). Leiden: Brill, 2004.

 

Heim, Karl

Der evangelische Glaube und das Denken der Gegenwart. Grundzüge einer christlichen Lebensanschauung. Erster Band. Glaube und Denken. Philosophischer Grundlegung einer christlichen Lebensanschauung. Berlin: Furche Verlag, 1934.

 

Hietanen, Mika

Paul’s Argumentation in Galatians. A Pragma-dialectical Analysis. (Library of New Testament studies 344). London: T &T Clark, 2007.      

 

Huovinen, Eero

Kuolemattomuudesta osallinen. Martti Lutherin kuoleman teologian ekumeeninen perusongelma. Helsinki: Suomalainen teologinen kirjallisuusseura, 1981.

 

Joki, Jarkko

”Vanhan testamentin käyttö Jeesuksen hautauksesta kertovien traditioiden takana”, Teologinen Aikakauskirja/Teologisk Tidskrift 113, 2008, 134 - 143.

 

Kümmel. Se: Lietzmann

 

Käsemann, Ernst

An die Römer. (Handbuch zum Neuen Testament 8a). Tübingen: Mohr, 1973.

 

Lietzmann, Hans

An die Römer. 3 Auflage. (Handbuch zum Neuen Testament 8) Tübingen: Mohr, 1928.

 

Lietzmann, Hans/Kümmel, Werner Georg 

An die Korinther I-II. Fünfte durch einen Literaturnachtrag erweiterte  Auflage. (Handbuch zum Neuen Testament 9). Tübingen: Mohr, 1969.

 

Lindgård, Fredrik

Paul’s Line of Thought in 2 Corinthians 4:16-5:10. (Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 2. Reihe, 189). Tübingen: Mohr Siebeck, 2005.

 

Lüdemann, Gerd

Die Auferweckung Jesu von den Toten. Ursprung und Geschichte einer Selbsttäuschung. Lüneburg: zu Klampen, 2002.

 

Lang, Friedrich

Die Briefe an die Korinther. Übersetzt  und erklärt. (Das Neue Testament Deutsch,  Teilband 7, 16. Auflage, 1. Auflage dieser neuen Bearbeitung). Göttingen und Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1986.                     

 

Magness, Jodi

”Ossuaries and the burial of Jesus and James”, Journal of Biblical Literature 124, 2005, 121-154.

 

Marxsen, Willi

”Die Auferstehung Jesu als historisches und als theologisches Problem”, Willi Marxsen ... [et al.], Die Bedeutung der Auferstehungsbotschaft für den Glauben an Jesus Christus. 3. Aufl. (Schriftenreihe des Theologischen Ausschusses der Evangelischen Kirche der Union). Gütersloh: Mohn, 1966. 9-39.

Die Auferstehung Jesu von Nazareth. Gütersloh: Mohn, 1968.

 

Mayordomo, Moisés

Argumentiert Paulus logisch? Eine Analyse vor dem Hintergrund antiker Logik. (Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 188). Tübingen: Mohr Siebeck, 2005.

 

Merklein, Helmut/Gielen, Marlis

Der erste Brief an die Korinther. Kapitel 11.2-16.24.  (Ökumenischer Taschenbuchkommentar zum Neuen Testament 7/3).                 Gütersloh: Mohn, 2005.

 

Myllykoski, Matti

Die letzten Tage Jesu. Markus und Johannes, ihre Traditionen und die historische Frage. Band 1. Helsinki : Suomalainen tiedeakatemia: Akateeminen kirjakauppa, distr., 1991.

Die letzten Tage Jesu. Markus, Johannes, ihre Traditionen und die historische Frage. Band 2. Helsinki : Suomalainen tiedeakatemia : Tiedekirja, [jakaja], 1994.

”Mitä Jeesuksen ruumiille tapahtui?”, Teologinen Aikakauskirja/Teologisk Tidskrift 106, 2001, 407-418.

​

Odeberg, Hugo

Pauli brev till Korintierna. (Tolkning av Nya Testamentet 7). Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1944.

 

Perkins, Pheme

1984 Resurrection. New Testament Witness and Contemporary Reflection. Garden City: Doubleday, 1984.

 

Rengstorf, Karl-Heinrich

Die Auferstehung Jesu. Form, Art und Sinn der urchristlichen Osterbotschaft. 4. neu bearb. Aufl. Witten / Ruhr: Luther -Verlag, 1960.

 

Räisänen, Heikki

Paul and the Law. (Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 29). Tübingen: Mohr, 1983.                     

 

Sandelin, Karl-Gustav

Die Auseinandersetzung mit der Weisheit in 1.Kor.15. Meddelanden från Stiftelsens vid Åbo Akademis forskningsinstitut 12. Åbo, 1976.

 

Schrage, Wolfgang

Der erste Brief an die Korinther. 4 Teilband  1 Kor 15,1-16,24. (Evangelisch-katholischer Kommentar zum Neuen Testament ; Band VII/4). Düsseldorf Benziger Verlag, Neukirchen-Vluyn: Neukirchener Verlag, 2001.

 

Schweizer, Eduard

Das Evangelium nach Markus. (Das Neue Testament Deutsch, Teilbd 1. 17. durchgesehene Aufl. 7. Aufl. dieser Bearb.) Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1989.

 

Seidensticker, Philipp OFM

”Das antiochenische Glaubensbekenntnis 1Kor 15, 3-7 im Lichte seiner Traditionsgeschichte”, Theologie und Glaube 57, 1967, 286-323.

 

Sellin, Gerhard

Der Streit um die Auferstehung der Toten. Eine religionsgeschichtliche und exegetische Untersuchung von 1 Korinther 15. (Forschungen zur Religion und Literatur des Alten und Neuen Testaments 138). Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1986.        

 

Strack, Hermann L./Stemberger, Günter

Introduction to the Talmud and Midrash. Translated by M. Bockmuehl. Edinburgh: T & T Clark, 1991.

 

Tiililä, Osmo

Systemaattinen teologia I. Helsinki: WSOY, 1951.

 

Weiss, Johannes

Der erste Korintherbrief. (Kritisch-exegetischer Kommentar über das Neue Testament,  Fünfte Abteilung, 10. Auflage). Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1925.

 

Wendland, Heinz-Dietrich

Die Briefe an die Korinther übersetzt und erklärt. (Das Neue Testament Deutsch Teilbd. 7. 14. Aufl.), Göttingen : Vandenhoeck & Ruprecht, 1978.

 

Wolff, Christian

Der erste Brief des Paulus an die Korinther. Zweiter Teil. Auslegung der Kapitel 8-16.  (Theologischer Handkommentar zum Neuen Testament ; 7.2). Berlin: Evangelische Verlagsanstalt, 1982.

 

Vos, Johan S.

Die Kunst der Argumentation bei Paulus. Studien zur antiken Rhetorik. (Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 149). Tübingen: Mohr Siebeck, 2002.

 

Wright, Nicholas Thomas

The resurrection of the Son of God. (Christian Origins and the Question of God ; vol. 3). London: Society for Promoting Christian Knowledge, 2003.

​

​

​

​

​

​

​

​